- Så skulle du säga att du är lycklig?

 

- Det är klart att jag skulle vilja ändra på saker och ting, hitta kärleken eller så, men jag är frisk och jag lever. Jag kan gott nöja mig med tillvaron som den är.

 

Jag ville känna mig stolt över att min, sedan länge, förebild hade förmågan att uppskatta tillvaron men jag kunde inte hindra besvikelsen som sköljde över mig. Den människa jag så länge sett upp till för att hon aldrig slutat hoppats, aldrig slutat kämpa. Den starka, självständiga och kloka kvinna som verkligen inspirerat mig. Helt plötsligt hade hon förvandlats till en "sån som vi hatar" och det var som om hela min verklighetsbild vändes upp och ner. Det är någon fix idé vi har, det här med att vi ska nöja oss. Att vi automatiskt lutar oss tillbaka och ger upp innan vi ens försökt. Innan vi slagits svettiga och blodiga. Som om något annat vore själviskt och egoistiskt, eller till och med omöjligt.

 

Varför är det fel att vilja vara lycklig? Jag kanske är ute på hal is när jag säger att "lycka" har blivit ett tabubelagt begrepp. Du får inte kräva för mycket, inte höja rösten och inte ta för dig. Du ska uppskatta det du har, men du får inte kämpa för den lycka du vill uppnå. Du får ha kakan, men du får inte äta av den. 

 

Jag kan inte acceptera det.

Jag tänker kämpa för kakan och fan vad jag ska äta den.