Egentligen är väl allt i sin ordning. Stressen ligger som en ständig klump i magen, beslutsångesten ger mig huvudvärk och entusiasmen gör att jag får spasmer och vill dansa och sjunga. Väntan på bekräftelser om jobb och om utbildning och viljan att komma ut i världen är olidlig. Skräcken och rädslan för att lämna trygghetszonen och försöka hitta sig själv, sin intigritet, det som är jag. Samtidigt ska man försöka befinna sig i det som är nu och på något vis ta vara på tiden. Tiden? Den som bara flyr iväg? Antingen går det för fort eller för långsamt, finns det inget mellanting?