Rummet
Jag har en kaffekopp i handen. Den är så varm att det bränns på händerna och jag dricker försiktigt med ett sörplande ljud. Kaffet är både varmt och starkt och hettan sprids i hela kroppen. Jag ställer ifrån mig koppen och tar tre klunkar isvatten. Dålig kombination. Ilningar i tänderna. Fan. Det börjar inte bra.
Det var ett tag sen vi sågs. Ett bra tag sen. Jag kan inte ens minnas om de var två eller tre år sen. Kanske fyra. Hur som helst känns det på något sätt bra att komma tillbaka. Rummet ser annorlunda ut, det är ommöblerad och tapeten är en ljusare nyans av vit än sist. Då fanns sprickor här och var och den vita tapeten var fläckig och solkig, i stort sett helt grå. Nu var det upprustat. Det var som om rummet nått sin lägsta punkt och det var dags att rycka upp sig. Börja om från början och ta nya tag.
- Det känns bara så misslyckat.
- Vad är det som känns misslyckat? Att drömma?
- Att inte kunna förverkliga sina drömmar.
- Vad menar du med "inte kunna"?
- Jag kan inte.
- På vilket sätt kan du inte?
- Det går inte. Det är för sent och jag försökte inte tillräckligt.
- Är du säker på att det är din dröm då?
- Vad menar du?
- Om du verkligen hade velat, tror du inte att du hade försökt lite mer - och faktiskt lyckats?
- Jo. Kanske.
- Du kanske ska fundera ut vad du egentligen drömmer om.
Jag lämnar rummet och lämnar byggnaden för att ta bussen hem. Det existerar en enorm tomhet inom mig. Om tomhet ens är något som kan existera, tomhet är ju - ingenting. Nada. Noll. I huvudet susar miljontals tankar och frågor runt men ingenting av det låter rimligt. Om jag inte vill det jag tror att jag vill, vad är det då jag vill?