Jag ligger på sidan med ryggen mot honom och ser hans hand ligga framför mig. Han luktar alkohol och jag försöker slå bort tanken av att allt bara kommer att vara ett vagt minne imorgon, som det alltid är. Hans arm håller om mig och jag vill knappt andas. Jag vill inte röra mig, vill inte säga något för då kanske han försvinner. Jag vill förklara, försöka få honom att förstå hur ont det gör. Jag vill säga förlåt. Förlåt för att jag inte är hon. Är inte, kommer aldrig att vara. 

"det är bara det att..."

 

"vad?"

 

"att jag... att jag är så himla trött."

 

"då sover vi."

 

Han kysser mig i nacken och lägger sig några centimeter närmre och där, där har jag förlorat.

 

Jag är skör som glas och han kan få mig precis när han vill.