Välkommen till att vara människa
Elfte september. Jag stod på storgatan i Gävle. Kyrkklockorna slog tolv och spelade "uti vår hage". Det lät förskräckligt falskt, som synth-riffet i filmen Psycho. Frustrationen började växa och jag kunde inte förmå tanken av att det var en hel timme kvar till lunchrasten. Jag ger upp, tänkte jag. Det här är inget för mig. Varje "hej" gjorde fysiskt ont. Varje ton av den där jävla kyrkklockan skar i mig.
De senaste dagarna, den senaste veckan, har varit som en omtumlande och smärtsam berg- och dalbana. Frustrationen av att varje dag pendla mellan att känna sig iakttagen och skrattad åt av varenda människa som går förbi - och att faktiskt känna sig stark, göra sitt jobb och faktiskt gilla det också. Jag har skrattat när jag helst vill gråta och gråtit när jag helst vill skratta. Jag har legat vaken om nätterna, timme efter timme och fått panik över vart mitt liv är på väg. För att jag stundvis inte vet vem jag är, vad jag kan och vad jag vill. För att rädslan att misslyckas är så stor att jag låter bli att försöka. Allt detta, ständigt, under en så kort period. Jag har kunnat titta på andra och avundas deras hårda skal, bra självförtroende och framgång. Allt jag såg, allt jag hörde och allt jag blev medveten om gjorde mig mer och mer självkritisk. Jag har kunnat sitta och rabbla upp mina brister i huvudet när jag åkt tunnelbana, när jag träffade någon, när jag var ute. Bara för att få mig själv att sjunka så lågt jag bara kunde. Bara för att jag fick för mig att svaghet var fult och på något vis omänskligt.
Men det var något som hände den dagen på storgatan i Gävle, den elfte september. Ironin när två Sverigedemokrater satt upp en monter mitt på torget. Ironin när en gäng på fem killar kom förbi mig och de visade sig vara nyss ankomna från Syrien. De kunde ingen svenska, ingen engelska och för tre dagar sedan lämnade de sina familjer för att ta chansen att fly till Sverige.
Det var då min syn vidgades. Jag fick perspektiv på saker och ting. Jag såg plötsligt charmen i kyrkklocksmelodin. Jag insåg att om existentiell ångest och rädsla för kärlek är något jag måste leva med, så är det väl det. En måste leva med traumatiska minnen efter att ha levt i en våldsam diktatur, en annan med dåligt självförtroende och panikångest. Det är våra brister, våra skavanker, som gör oss mänskliga. Det är de som formar oss till vilka vi är och vad vi är kapabla till. Alla har vi våra bagage och de är alla unika, men alla har vi kommit till samma destination. Till att vara människa. Där vi alla är välkomna.